Tisdag 28/9, 19.30 – 21.30

Tisdag 12/10, 19.30 – 21.30

Tisdag 26/10, 19.30 – 21.30

Tisdag 9/11, 19.30 – 21.30

Mötena hålls hemma hos Tinna Smith på Öregrundsgatan 15, 5 trappor, kod: 1478. Avgiften är 100:- och inkluderar fika.

Här följer några ord om advaita eller icke dualitet:
Ordet icke-dualitet eller advaita pekar mot det motsatslösa varande som
inkluderar precis allt. Det varande som alltid är här, som inte är “någon-ting”
och som framträder som allting. Det handlar inte om att finna, förstå
eller lära sig något. Det är snarare fråga om en resonanseffekt som uppstår
när det finns en öppenhet för det obeskrivliga, det ovetbara, det som
redan är fallet.

Först när sökandet konfronteras med det hopplösa i att söka något som
redan är här, kollapsar sökandets fundament, den separata, definierade
jagförnimmelsen. Det kan liknas vid en våg som träffar klipphällen, vågens
form kollapsar men dess essens, själva fuktigheten, förblir totalt oförändrad.
Det är plötsligt uppenbart att ingenting egentligen någonsin har hänt, att
ingenting står på spel och att allting alltid är på det enda sätt det kan vara,
som det är.

Det är en återupptäckt av “det” som aldrig någonsin var förlorat.
En återupptäckt som på samma gång är både ordinär, naturlig,
häpnadsväckande och revolutionerande. Det är en enkelhet som
passerar allt förstånd, just eftersom det inkluderar precis allt.
Det är vad du är, det är vad jag är, det är vad allting är.

Ett öppet möte kan liknas vid en enkel fikastund där vi som vänner möts i en dialog som kretsar kring vad vi ÄR. En dialog som utan agenda och med avväpnande värme, humor och klarhet gång på gång belyser det lönlösa i att söka något som redan är överallt och allting. Ofta avslutas kvällarna med levande musik som brukar vara väldigt uppskattat. För mer information eller för att bli med på mailistan kontakta Calle på: callearnberg@gmail.com

Varmt välkommen!

Calle

Ordet icke-dualitet pekar mot det motsatslösa varande som inkluderar precis allt. Det varande som alltid är här, som framträder som allting men inte är “någon-ting”. Det handlar inte om att finna, förstå eller lära sig något. Det är snarare fråga om en resonanseffekt som uppstår när det finns en öppenhet för det obeskrivliga, för det ovetbara, för det som redan är fallet.

Först när sökandet konfronteras med den totala hopplösheten i att söka något som redan är här, kollapsar sökandets fundament, det separata jaget. Det kan liknas vid en våg som träffar klipphällen, vågens form kollapsar men dess essens, själva fuktigheten, förblir totalt oförändrad. Ur det perspektivet är det plötsligt uppenbart att ingenting egentligen någonsin har hänt, att ingenting står på spel och att allting alltid är på det enda sätt det kan vara, som det är.

Det är en återupptäckt som är lika ordinär, som naturlig och på samma gång fullkomligt häpnadsväckande och revolutionerande. Det är en enkelhet som passerar allt förstånd, just eftersom det inkluderar precis allt. Det är vad du är, det är vad jag är, det är vad allting är!

Vi träffas som sagt på Havregatan 10 vid Skanstull kl. 19.30-21.30. Avgiften är 120:- och inkluderar fika.

Varmt välkommen!

Calle

Om det är något som är oklart är det bara att malia mig på callearnberg@gmail.com

Intensiven äger rum i ett stort och härligt rum med fyra meters takhöjd, i ett hus i Skarpnäck. Tiderna är mellan 10-17 båda dagarna, med hemlagad sopplunch runt ett-tiden (som ingår i priset). I den intill-liggande Nackaskogen finns det möjlighet till härliga promenader.

Priset är 1000:- för båda dagarna och inkluderar hemlagad sopplunch

Anmälan och praktiska frågor skickas till: callearnberg@gmail.com. Efter anmälan får man mer detaljerad och praktisk information som vägbeskrivning och liknande.

Har man mer ingående frågor och funderingar om vad den här intensiven är för något rekommenderar jag att man ringer mig på: 070-653 98 30 så kan vi pratas vid direkt. Det blir gärna mer levande på det sättet.

Varmt välkommen!

Först kommer texten i utskicket till advaita-stugan:

En advaita-stuga kan beskrivas som ett samtal där själva stillheten som
samtalet äger rum i är inbjuden till sin egen återupptäckt.

Ordet advaita, non-duality, eller icke-dualitet, pekar mot det som per
definition inte går att beskriva. Eftersom det handlar om det
obeskrivliga, försöker ordet inte säga vad det är, utan säger istället
vad det inte är. Det är inte dualitet, d.v.s. inte natt–dag, gott–ont,
man–kvinna, innanför–utanför, högt–lågt, du–jag, o.s.v.

Det är inte fråga om att finna, förstå eller lära sig något. Det är
snarare fråga om en resonanseffekt som uppstår när det finns en
öppenhet för det obeskrivliga. Först när sökandet konfronteras med den
totala hopplösheten i att söka något som redan är här, kollapsar
sökandets fundament, sökaren själv, det separata jaget.

Det är som en våg som träffar klipphällen, vågens form kollapsar, men
det som vågen består av, själva fuktigheten, förblir totalt
oförändrad. I den kollapsen uppenbarar sig det som alltid är här.

Det är en återupptäckt som är lika ordinär, som naturlig och på samma
gång fullkomligt häpnadsväckande och revolutionerande. Det är en
enkelhet som passerar allt förstånd, eftersom det inkluderar precis
allt. Det är vad du är, det är vad jag är, det är vad allting är!

Varmt välkommen!
/Calle Arnberg

Respons ifrån Kjell:

Hej Calle

“Det är vad du är, det är vad jag är, det är vad allting är!.”
Detta innebär att jag  identifierad som Medvetenhet eller identifierad som Kjell är den dualitet som beskrivs att vi inte är.  Denna separation av vad det är eller inte är , är just dualiteten. Seendet inkluderar allt. Vågen i sin dans är aldrig separerad från Havet.  I den återupptäckten är dualiteten spänningen  och “the juice of life.”   Jag tycker det du beskriver här är ett letande eller finnande av något t.ex. resonans.  Detta kan ske eller inte ske och likväl förändrar det inget. Nu har “sökaren ” fått ännu en sak att leta efter “resonansen”. Koncept, jag-du, dag natt , allt är Advaita not two. Before Enlightenment trees were trees and mountains were mountains, after enlightenment trees were trees and mountains were mountains. Jag tycker det låter lite staplat när allt är enkelheten själv.

En kram i december mörkret och ser fram att träffas någon dag.

/Kjell

Här är mitt svar:

Hej Kjell!

Tack för din feedback! Den kommer verkligen lägligt då jag den senaste
tiden har känt en lust att omformulera eller putsa till den här texten och din
feedback när så klart den lusten, så tack för det. För att göra den
här korrespondansen lite mer lättöverskådligt har jag satt ett C
framför mina ord och ett K framför dina ord.

C: Ja visst blir det lätt lite staplat när orden hamnar på pränt. Jag
håller med dig helt och hållet att precis allt är advaita, not two,
och att allt är enkelheten själv. Däremot tycker jag att det verkar
som att vi upplever eller tolkar “advaitastugetexten” lite olika. Till
exempel förstår jag inte hur du kommer fram till den slutsats som du
gör här:

C: “Det är vad du är, det är vad jag är, det är vad allting är!.”

K: Detta innebär att jag  identifierad som Medvetenhet eller identifierad som Kjell är den dualitet som beskrivs att vi inte är.
Denna separation av vad det är eller inte är , är just dualiteten.

C: Jag är verkligen genuint nyfiken på att höra hur du kommer fram
till den här tolkningen. För mig pekar det citatet emot någonting som är
totalt oundvikligt och överallt och behandlar inte på något sätt
frågan om identifikation med det ena eller andra. Jag kan inte heller
se hur du kan läsa in någon separation i en mening som säger att det
är vad alla och allting är? Eller kanske är det så att du tolkar
ordvalet “det är inte dualitet” som att “advaita” vore “någonting”
avskilt från “någonting annat” kallat “dualitet”? Jag kan se att man
lätt kan läsa orden på det sättet och jag är tacksam för din feedback.
Jag upplever dock de orden mer som, neti neti, not this not that, ord
som jag gissar att du känner till. Man ska naturligtvis i det här
sammanhanget lägga till: Also this also that.

K: “I den återupptäckten är dualiteten spänningen  och “the juice of life.”

C: Jag tycker att det blir tydligare om man säger: I den
återupptäckten är det som framträder som dualitet the jucie of life.
Ordet spänning klickar dock inte för mig, där känner jag ingen
resonans. Jag skulle hellre säga en nyfikenhet eller förundran utan
mål eller förhoppning. Men hej vem bryr sig? Det är ju trots allt bara
några ord på en skärm. The Tao that can be spoken is not the eternal
Tao. Och vi kanske ska tillägga i den här kontexten att: There is
nothing that is not the eternal Tao. Eller: The Tao that is not the
eternal Tao is also the eternal Tao.

C: Jag är med dig helt och hållet i att seendet inkluderar allt och
att vågen i sin dans ÄR havet.

K: Jag tycker det du beskriver här är ett letande eller finnande av
något t.ex. resonans.

C: Okej, så kan det vara, vi tycker helt enkelt olika. Själv tycker
jag att den tolkningen känns lite krystad. Jag kan förstå dina
tolkningar på ett sätt, speciellt om man plockar isär texten och
analyserar den bit för bit, men jag har lite svårt att se hur den
tolkningen kan fortleva i perspektiv på textens helhet som så tydligt
pekar ut det hopplösa i att söka efter något som redan är fallet.

C: Som jag ser det finns det inget svårare än att beskriva detobeskrivliga i ord. Och det blir extra tydligt när orden tar form av nedskrivna bokstäver. Orden har en tendens att ta mycket större plats, eller bli tagna för korrekta beskrivningar eller sanningar när de blir nedskrivna.

C: Det är också min upplevelse att denna tendens inte alls
får samma utrymme när kommunikationen sker verbalt i ett direkt möte
människor emellan. Det fenomenet kallar jag för resonans och för mig
är det ett väldigt vackert ord. För resonans är något som börjar
klinga för att det som resonerar redan finns där. Ta till exempel en
gitarr som börjar ljuda i samma ögonblick som man sjunger en ton emot
den, det är för mig en resonanseffekt. Den resonansen är en tydlig
bild av att den ton som resonerar i gitarren redan fanns eller alltid
finns där och bara “lockas fram” av den sjungna tonen. På ett liknande
sätt uppfattar jag ordet resonans i advaitastugetexten. Det är själva
är-ighetens sång som ibland skapar resonans och ibland inte. För min
del kan jag bara säga att det skiftet är det enda som verkligen
förändrar allting, men det paradoxala är att den förändringen vilar på
“upplevelsen” av att det som är verkligt, eller “det jag är”, aldrig
har eller ens kan förändras, är oundvikligt, alltid och överallt. Så
att säga att det skiftet inte förändrar någonting är både sant och
falskt på samma gång. Det kan helt enkelt inte fångas i ord och det är
det som är det vackra. Jag tror inte att vi kommer så mycket längre
via det skrivna ordet i det här fallet, men om du har lust fortsätter
jag gärna den här diskussionen via telefon. Här är mitt nummer 08-76
76 276. Eller så tar vi en fika någon dag och mumsar lussebullar.

Stor kram
Calle

Efter det här ringde Kjell upp mig och vi hade ett väldigt härligt samtal som ledde till att vi bokade in en fika veckan därpå.